Förlossningsberättelse
Bättre sent än aldrig, men tänkte försöka skriva ihop en liten förlossningsberättelse (mest för min egna skull) av det jag kommer ihåg.
00.03
Vaknade till av att det körde i magen på mig, och eftersom jag väntat nästan varenda natt i två veckors tid men det inte blivit något så brydde jag mig inte speciellt mycket. Gick upp, satte mig på toaletten och kände som ett tryck i ryggen. Skulle gå tillbaka och lägga mig i sängen och då kom första värken (den var rejälare än varenda värk jag känt tidigare, det gick knappt att andas sig igenom den)
Niclas låg vaken i sängen, visste inte först om jag skulle säga något till honom ifall det var falskt alarm även denna gången. Men direkt jag kom till sängen sa jag ”älskling jag tror det är pågång nu”.
00.35
Andra värken kom, och den gjorde ondare än den första. Jag ville bara lägga mig ner och gråta av smärtan, tills jag kom på att jag hade citodon kvar hemma. Så tog en citodon och två alvedon för att se om det skulle gå över.
00.47
Tredje värken, nu ringde jag till mamma. Fråga mig inte varför, men det känns alltid bättre att prata med mamma om vad man ska göra. Hon tyckte såklart att jag skulle ringa till förlossningen och berätta om värkarna.
00.52
Förlossningen svarar och under tiden får jag en värk till, försöker att andas mig igenom den men utan resultat. Barnmorskan frågar om vi har långt till förlossningen och jag berättar att vi bor en bit ifrån, så hon tycker vi ska komma in för att göra en koll.
01.02
Försöker packa iordning det sista medan jag väntar på att mamma ska komma hit, men nu kommer det värkar hela tiden samtidigt som det känns som jag måste gå på toaletten hela tiden. Går och sätter mig på toaletten medan Niclas packar över våra saker från bilen till mammas bil.
Bilresan ner till Karlstad gick bättre än vad jag trodde, så flera gånger sa jag att det är nog bara falskt alarm denna gången också. För när jag inte hade värkar satt jag och sjöng med till låtarna som spelades på radion, var ledsen för att jag inte pussat Holly hejdå och skrattade åt vilken låg smärttröskel jag måste fått på senare tid. Halvvägs framme kände jag mig bara trött och hungrig, sa till Niclas att om dom skickar hem oss så vill jag minsann ha mat först.
02.15
Framme på förlossningen. Givetvis funkade inte biljettautomaten, så medan jag satt i bilen och hade en värk kom Niclas och frågade om mitt kort. Kände bara ”Nä då går jag väl in ensam” och började vagga mig mot entrén. Då hör jag hur han säger att mitt kort fastnat i automaten, men då kom det en värk till så jag orkade inte ens att bry mig. Halvt skrek åt honom att inte bry sig om det, och nu skulle jag minsann gå in.
02.25
Har orkat vagga mig in på ett rum, möts av en jättemysig barnmorska som antagligen ser på mig att jag har förbaskat ont. Vi får ett rum som ligger nära och bra så jag slipper gå så långt.
Får byta om till sjukhuskläder och lägga mig på sängen för att ta ett CTG, hon frågade om jag ville testa lustgasen men jag sa bara NEEEJ rakt ut. Dom tog dom vanliga testerna på mig, feber och blodtryck och detdär. Orkade knappt ligga stilla när dom skulle kolla kurvorna, men fick värmekuddar mot ryggen och magen så då kändes det lite bättre. Vid toppen av värkarna så masserade Niclas mig, och det hjälpte verkligen. Då kunde jag fokusera på andningen.
04.00
Barnmorskan kommer in för att undersöka mig och koppla bort CTG’n. Öppen 4 cm.. Då kände jag bara besvikelsen inombords, och trodde nästan dom skulle skicka hem mig igen. Och jag tror hon såg på mig att jag blev besviken, för hon la handen på axeln och sa att jag kommer få vara kvar tills det blir en bebis.
Kände lite lättnad över det, men trotts att jag vart stenhård med att jag inte ville ha någon smärtlindring så bad jag om det ändå. Hon frågade om jag ville testa morfin, och jag sa att hon fick ge mig vad hon ville sålänge det tog bort smärtan.
04.23
Barnmorskan kommer in och ger mig en morfinspruta i låret. Samtidigt sitter Niclas och håller mig i handen och jag vill dö av smärta. Han kollade med stora ögon när hon stack mig med sprutan och jag inte gav en reaktion.
Här börjar saker bli suddiga. Jag minns vad som händer, men inga klockslag. Såfort morfinet börjar värka så känner jag ett rus i huvudet, känner mig avslappnad och väldigt känslig. Började nästan gråta när jag tänkte på att Holly skulle vakna om ett par timmar och hon inte visste vart vi tagit vägen.
Barnmorskan var in ett par gånger och kollade till oss, Niclas fick lägga sig bredvid mig i sängen för att försöka vila. Jag klarade inte vila speciellt mycket, men det var ändå skönt att ha honom nära sig. Kände inte av speciellt många värkar, och dom jag hade gick att andas sig igenom och Niclas stod och masserade ryggen. Jag minns även att jag stod och gungade mig igenom vissa värkar, kändes lättare då.
06.40
Ringde på larmet, tyckte värkarna hade avtagit nästan helt och ville kolla så inte morfinet kunde göra så allt stannade av.
Hon förklarade att morfinet inte kunde göra så det stannade av, men att ibland kan det bli så automatiskt. Att kroppen liksom pausar allt.
Hon satte en ny CTG kurva på mig så att den nya personalen skulle ha när dom kom. Och där fick vi se att morfinet verkligen gjorde sitt, och då hade jag ändå inte fått full dos. Jag hade värkar nästan hela tiden, men morfinet gjorde mig så avslappnad att jag inte kände av dom. Ber om att bli undersökt, bara så jag får lite kontroll över läget. Är ju ett kontrollfreak så vill veta vad som väntar mig, hur lång tid det kommer ta osv..
Niclas hade varit ute och pratat med en undersköterska om att jag klagade på att jag var hungrig, så hon kom in med smörgåsar och juice åt oss.
07.50
Dom nya barnmorskorna kommer in och presenterar sig. Berättar för dom också att jag vill bli undersökt eftersom det känns som allt stannat av.
07.55
Blir undersökt. Öppen 10 cm och vattnet går samtidigt. Hamnar i chock, får svårt att andas och tårarna kommer från ingenstans. Detta har ju såklart med mitt kontrollbehov att göra, det kom så plötsligt så jag hann inte med att förstå att nu kommer det dra igång på riktigt.
Nu kallar dom på undersköterskan, som visar sig vara en gammal klasskompis till mig. Jättemysig tjej verkligen, och det kändes så bra med dom jag hade med mig där inne. Niclas var stöttande hela tiden, och det var han som gjorde att jag fokuserade på förlossningen trotts att jag var i chock.
Inte en enda gång under denna tiden lämnar dom, trotts att jag inte kände av några riktiga värkar (morfinet satt kvar i kroppen). Ibland tyckte jag att det kändes jobbigt, som att jag tog upp personal fast det inte var påväg än.
Började göra mera ont i benen runt denna tiden, och barnmorskan frågar vilken ställning jag vill föda i. Jag hade ju bestämt mig sen tidigare att jag skulle stå på knä, eftersom det gick så lätt med Holly. Så dom hjälpte mig att vända på mig, stod på knä och gungade/andades igenom dom värsta värkarna.
08.20
Börjar bli jobbigt åt benen att stå på knä så dom vill att jag ska försöka lägga mig på sidan ett tag för att avlasta, men varje rörelse jag gjorde slutade med en värk. Försökte hela tiden att tänka positivt, trotts att det gjorde ont så intalade jag mig att det är bra smärta. För varje värk gör att det blir närmare tills jag får se bebis.
08.30
Ställer mig på knä igen. Nu går värkarna om varandra, men det är fortfarande inte den tryckande känslan.
08.40
Får lägga mig på sidan, och nu börjar jag känna att kroppen vill trycka på. Jag minns hela tiden hur det kändes med Holly, och blev lite besviken att det inte alls kändes lika denna gången.
08.50
Börjar krysta. Barnmorskan ber mig att försöka att andas istället för att trycka mest bara för att kroppen ska hinna med. Hann med tre krystvärkar.
09.00
Prick! Kom våran lille prins ut. Och han började med att kissa ner barnmorskorna. Jag kände sån fruktansvärd lättnad, han skrek till direkt han kom ut & jag började skratta. Kändes så skönt att det var över! Bredvid mig står Niclas och kollar på mig med tårar i ögonen, vilken skillnad det kan vara. Jag trodde också att jag skulle gråta glädjetårar, men istället börjar jag skratta.
Fick upp han på bröstet med en gång, och det kändes så himla bra! Skillnaden på första och andra barnet är extrem tycker jag, kände mig mycket säkraste denna gången och var inte rädd för att röra vid honom.
Niclas fick klippa navelsträngen, och sedan skulle dom få ut moderkakan som inte riktigt ville så dom mest stod och väntade. Efter några minuter så kommer den ut, dom torkar upp, börjar undersöka (allting såg bra ut med en gång! Inte en enda bristning eller något) och sedan blev vi lämnade ensamma. Där kom bebisbubblan, har ingen tidsuppfattning alls här utan njuter bara av tillvaron. Pratar med våra familjer, tar kort på lillen och skickar till dom närmaste.
[när jag ringde till mamma och fick prata med Holly bröt jag ihop, det var verkligen alla känslor på en och samma gång. En otrolig lycka över att Melle kom ut frisk, men ändå så jobbigt att jag inte hade Holly i närheten.]
Några timmar senare får jag gå och duscha, och sätta på mig mina egna kläder. Det är verkligen en speciell känsla att få gå och ställa sig i duschen, det kände jag efter förlossningen med Holly också. Det är som en belöning efter all smärta.
15.00
Vi blir utskrivna från förlossningen och får gå över till patienthotellet.